En pjäs som berör

Recension

Oscar och den rosa tanten

OSKAR_BILD-660x400

Av Erik-Emmanuel Schmitt

Jag blev bjuden på teater av min väninna. På Oscar och den rosa tanten. Oscar och den rosa tanten Mama Rose, spelas både på Vasallen på Wasa teater och som turnépjäs. Oscar är 10 år. Han har leukemi och bor på sjukhus. Han har just genomgått en stamcellstransplantation -som inte lyckades. Hans föräldrar och sjukhuspersonalen tappar hörseln -ja de lyssnar inte längre på honom, för de vet inte vad de ska svara på alla hans frågor. Ingen utom mama Rose. Hon är en volontärtant för de sjuka barnen och hon är så gammal så talet är tre siffrigt. Hon påstår sig vara en före detta brottare och har vunnit de flesta matcher. Hon är hård och tuff men ärlig och förstående. Hon blir den vän som Oscar behöver.

Under den tid som pjäsen utspelas hinner Oscar bli 120 år i fantasin, 10 år per dag som går och det är ju ett helt liv, med allt vad det innebär av kärlek, svek, vänskap, sorg, smärta och försoning.

Carola Sarén spelar de få roller som finns -Oscar och mama Rose. De övriga rollerna är bara kulisser som får liv genom skisser av Oscar. Men trots att det är en enkel scen och få rekvisita, lyckas Carola fånga åskådarens fulla uppmärksamhet.

Det är gripande, det är äkta, det är tårar och det är skratt. Det är hela livet som far fram under 12 dagar på ett sjukhus.

Oscar börjar prata med Gud genom brev. Han plockar fram en dimension som är mer än föräldrarna och sjukhuspersonalen förmår hantera. Han ställer raka frågor, önskar sig och funderar.

Oscar berör. Han kommer nära och nuddar vid ens själ på ett märkligt sätt, eftersom det i själva verket är Carola vi ser och ingen 10 årig pojke. Men ändå är det verkliga tårar som rinner utmed kinderna på åskådarna då pjäsen är slut.

Pjäsen är sevärd. Carola visar i den här pjäsen sin fulla potential som skådespelare och hon fångar och håller kvar intensiteten från början till slut. Vi skrattar och gråter, suckar och hoppar till av förvåning.

Jag tror att vi behöver en sådan här pjäs. Den ger ett mervärde. Den är livet -den är döden, och den är allt möjligt där mitt emellan. Den får oss att tänka till och lyssna inåt. Den får oss att tro på det goda och att vilja sprida glädje. Den får oss att leva så länge vi lever och den får oss att möta det okända på ett avslappnat och humoristiskt sätt.

Därför är jag så tacksam över Project liv då jag vandrar hemåt med min väninna efter pjäsen. Tacksam över föreningen som ger glädje och liv åt de barn som allra mest behöver det. Project liv är den där länken som jag saknat. Tack vare Project liv får vi alla en möjlighet att vara med och bidra. Det kan vara genom gåvor av olika slag, att ge av sin tid, att komma med specialkunnande eller att vara en hjälpande hand. Möjligheterna är oändliga!

/Susanna